Året är nu 2013. Alfons blir sju år i slutet på november.
Jag bor inte kvar i det röda huset på landet, men Alfons pappa bor kvar där, med en annan tjej, en före detta vän till mig...
Läste igenom bloggen och många minnen väcktes till liv, sommaren då Alfons var 4 år var en mycket mysig tid, längtar tillbaka lite. Eller saknar känslan av trygghet och gemenskap.
Idag 2013 handlar det bara om överlevnad, och saknad. Ganska hemskt att säga så men det är så!

Jag flyttade in till staden och sen efter ett tag träffade jag en kille, vi bor ihop nu och jag gillar sambo skapet men jag är långt ifrån lycklig.
Tidigt i vårat förhållande bedrog han mig, inte fysiskt men psykiskt om ni nu fattar?! Hur somhelst, det var alltså mer än ett år sedan han gjorde det men det känns som om det var igår varje dag.
Alfons älskar honom och ser upp till honom, jag är likgiltigt och har stängt av mig själv.
Vi är förlovade också, vad kan man säga? Folk tror att jag är lycklig och jag vet att ingen läser denna blogg längre så jag kan skriva vad jag vill.. Jag är långt ifrån lycklig, jag gråter i duschen när jag är själv, spenderar min lediga tid i lägenheten, träffar inga vänner längre. Jag är glad att jag har min faster att luta huvudet mot då och då, hon är min bästa vän.
Jobbet är tungt men det är ett helt annat inlägg.

Hur hamnade jag här? Är det karma? Okej karma... Jag har blivit straffad tillräckligt länge nu, jag har lärt mig min läxa du får gärna släppa taget om mig nu. Är det nått mer du UPPENBARLIGEN vill att jag ska lära mig?

Alfons är min livlina.