Ligger i sängen just nu och skriver, utanför fönstret är det dimma. Dimma känns perfekt beskrivet av min dag.
Positiva är att jag är ledig så jag behöver inte ens kliva upp. Alfons är hos hans pappa så vad är meningen med att kliva upp då?

Igår pratade jag med Tina. Utan att säga för mycket räddade hon mig.
Tina är en vän, rättning hon är min bästa vän, som jag har varit i mitt liv en otroligt lång tid. Vi satt ihop på gymnasiet och sitter fortfarande ihop men idag träffas vi inte lika ofta pga att man blir äldre och det är jobb, barn, man, mer ansvar, husdjur... Osv osv...
Men hon finns alltid där och jag finns alltid här! Det är speciellt, hon är speciell. Min fina Tina ?
Så tack, tack Tina för att du räddade mig.

Hursomhelst. Idag är ju en såkallad ny dag. Jag vet inte vad jag ska göra med den och varför. För att bota min tristess och ilska så tänkte jag baka.. Jag har blivit proffs på att baka och laga mat det senaste året. Innan jag träffade denne man så hade jag för roligt för att stå i köket..... Men det gör jag iaf nu!
Idag blir det nog en redvelvet cake med whipped cream frosting som jag tänkte åka ut på landet i Östhammar (Tina såklart) och bjuda på.
Dom har fått lamm bebisar och har en liten inne i huset som dom flask matar och den lilla vill jag pussa på!

Nej sagt och gjort nu bakar vi och skiter i stads luften ett tag!

( btw, vilka är mina unika besökare? )

Året är nu 2013. Alfons blir sju år i slutet på november.
Jag bor inte kvar i det röda huset på landet, men Alfons pappa bor kvar där, med en annan tjej, en före detta vän till mig...
Läste igenom bloggen och många minnen väcktes till liv, sommaren då Alfons var 4 år var en mycket mysig tid, längtar tillbaka lite. Eller saknar känslan av trygghet och gemenskap.
Idag 2013 handlar det bara om överlevnad, och saknad. Ganska hemskt att säga så men det är så!

Jag flyttade in till staden och sen efter ett tag träffade jag en kille, vi bor ihop nu och jag gillar sambo skapet men jag är långt ifrån lycklig.
Tidigt i vårat förhållande bedrog han mig, inte fysiskt men psykiskt om ni nu fattar?! Hur somhelst, det var alltså mer än ett år sedan han gjorde det men det känns som om det var igår varje dag.
Alfons älskar honom och ser upp till honom, jag är likgiltigt och har stängt av mig själv.
Vi är förlovade också, vad kan man säga? Folk tror att jag är lycklig och jag vet att ingen läser denna blogg längre så jag kan skriva vad jag vill.. Jag är långt ifrån lycklig, jag gråter i duschen när jag är själv, spenderar min lediga tid i lägenheten, träffar inga vänner längre. Jag är glad att jag har min faster att luta huvudet mot då och då, hon är min bästa vän.
Jobbet är tungt men det är ett helt annat inlägg.

Hur hamnade jag här? Är det karma? Okej karma... Jag har blivit straffad tillräckligt länge nu, jag har lärt mig min läxa du får gärna släppa taget om mig nu. Är det nått mer du UPPENBARLIGEN vill att jag ska lära mig?

Alfons är min livlina.